Janne
Bergblad

Janne Bergblad är från Avesta. Mamma jobbade, pappan dök upp en gång i månaden och lät snäll. Redan i sexan startade han Smärtans päron — ett punkband som spelade på fritidsgården och en gång på Folkets Hus. Tjejerna gillade honom redan då. Kvinnor har gillat honom i alla åldrar sedan dess. Han betraktar det som ett naturligt tillstånd.

1997 packade han väskan och drog till Uppsala. Läste lite sociologi, lite filosofi, en termin kulturhistoria, en kort och intensiv period av egyptologi. Mest drack han på nation och repeterade med Solstormar — bandet som turnerade Sverige från Gävle till Helsingborg och aldrig riktigt fick det stora genombrottet, trots att alla i lokalen visste att det var Janne de kom för.

Det visste han också. Runt millennieskiftet lämnade han Solstormar och gick solo. Inte för att det blivit dåligt — utan för att han tröttnat på att dela på applåderna. Debutplattan Med vinden i håret och hjärtat i halsgropen kom 2001. Musikerna kan vara vilka proffs som helst. Det är rösten som är produkten.

Han har tackat nej till Melodifestivalen två gånger, till Glastonbury, till en plats i juryn på Idol och till vad som beskrevs som "en garanterad Eurovision-final". Han berättade om det sista i en intervju med Morgonbladet. Journalisten frågade varför. Janne funderade en stund och sa: "Det passade inte." Mer än så ville han inte säga.

Nu, 51 år gammal, med Kantorn-98 under armen. Folk pratar om det som en comeback. Janne förstår inte riktigt vad de menar. Han har ju alltid funnits här.